Smulan -  Eastflash Feeling of Joy

Man kan omöjligt önska sig en bättre och underbarare hund än Smulan. Hon är otorligt lättlärd, bland det vänligaste som finns. Framåt, älskar alla - till och med barn. Hon gillar att göra allt! Bra tänder, mage av stål... det enda som förmörkar vår tillvaro är dessvärre hennes dåliga höfter och överrörlighet. Hon blev aldrig någon agilityhund, men hon är min ögonsten och jag ångrar inte att hon kom till mig!

Smulannytt 2009:

2009 kom och gick utan att jag riktigt hann med att uppdatera hemsidan. För att ta vid där jag slutade så kan jag ju berätta att det där med att Smulans kastration skulle täckas av försäkringen raskt gick om intet. Varför? Jo för att Strömsholm är ena administrativa jönsar och klåpare som borde ha offentlig smisk!

Jag ringde dit och bad att veterinären skulle kontakta mig och berättade varför - var noga med att säga att det var inget som stod någonstans men vi hade samrått och han hade hållit med om att kastration skulle vara bra. Undrade om han kunde skriva detta vi talat om någonstans så skulle det underlätta betydligt för mig. Förmodligen är administrationen inte bara lumpna och oserviceminded utan tjänar förmodligen storkovan. Det enda jag fick till svar var att det minsann inte stod någonstans så det mindes han absoluuuuuut inte och kunde iiiiinte tänka sig att skriva något. Tack för ingenting idioter! Hade jag fått prata med honom på mitt sätt så tror jag det hela hade utfallit annorlunda.

Hur som helst - kastrationen var ett bra beslut. Smulan mår generellt sett mycket bättre och har i stort sett inte haft några riktigt dåliga perioder (ta i trä) sedan dess. Hennes päls har ändrats åt det fluffigare och större hållet och hon är lite "morskare" nu men fortfarande sitt härliga, mjuka och följsamma jag!

Storpälsade Smula njuter av sommarutsikt

Under hösten 2009 erbjöd sig dessutom Marianne Danemo som har Smulans mamma Wilda att ta hem Smulan ett tag och ge henne intensivrehab på med hennes nyinköpta vibrationsplatta. Efter det blev Smulan som en helt annan hund! Vilken fantastisk grej! Dessutom så är Marianne den perfekta matten och har superkoll på träning, motion och mat samtidigt som varje hund avgudar henne. Visst var det hårt att vara utan min älskade Smul men det gjorde henne verkligen gott att vara där! Stort, stort Tack underbara Marianne!!!

Good Vibrations - Smulan vibrerar tillsammans med kompisar och Marianne

Smulannytt 080919:

Så var det då dags - Smulan skulle kastreras. Stackars liten! Vid varje löp har hon ju blivit så mycket sämre i lederna att jag varit riktigt bekymrad. I samråd med Ole Frykman på Strömsholm samlade jag pengar och beställde tid för operationen.

Det känns alltid lite nervöst att lämna bort en familjemedlem på oerpation.... sövning är ju alltid en risk och en kastration av en tik är ju en STOR sak. Jag hämtade upp henne igen på eftermiddagen och hon var förklarligt nog både öm, ledsen och slö. Hela natten låg hon och sov på min huvudkudde. Jag lovar - en kudde är inte stor nog åt mig, en sheltie och en gigantisk tratt! Det blev inte många timmars sömn. Dessvärre kallade jobbet nästa dag - så är det när man är konsult/nästan nyanställd. Men Anne hade lovat ta hand om tjejen så vi åkte dit. Hon var fortfarande slö och jag var lite orolig när jag lämnade henne och åkte iväg till Uppsala.

Jag hade precis kommit fram till Uppsala när telefonen ringde, det var Anne. Smulan blödde rejält från ärret - färskt blod. Anne är sjuksköterska och inget pjåskigt våp så jag vände och körde tillbaka i en takt som vägverket INTE föreskriver. Anne pratade med veterinärerna under tiden. Väl tillbaka hade hon blött ner en hel hallmatta. In med vovven i bilen och i ilfart tillbaka till Strömsholm. Alla veterinärer hade varit eniga - hon var tvungen att åka tillbaka dit. Aldrig har väl vägen dit varit så lång.... och full av självutnämnda poliser. Jag är normalt sett ingen fartdåre och hyser inga högre tankar om folk som utsätter andra för faror genom att göra idiotiska omkörningar... MEN jag ligger inte och hindrar trafik när någon vill om - de kan ha en väldigt bra anledning att ha bråttom..... som jag den här gången... Jag hade ingen pejl på hur mycket hon blödde där hon låg på rygg i passagerarsätet, men hon var slö - och handduken var röd...... När jag var framme på raksträckan till Strömsholm träffade jag på sista "polisen". Jag körde snabbt men gick inte upp i häcken på henne förrän hon saktade till under hastighetsgränsen - då körde hon ut mot mitten. Totalt omöjligt att komma om. Till min stora irritation svänger hon också av mot strömsholm och puttrar i 30km/h vidare på vägen.... OK... tänker jag, hon kanske har en anledning att köra långsamt, även om hon inte gjorde det nyss... men släpp för i h-vete förbi mig!!! I nästa kurva svänger hon också av mot djursjukhuset. Med sikten fri och den andra bilen hasande i den svindlande hastigeheten av 10km/h skär jag förbi henne i vänstersvängen och gasar på för fullt. Hon ser lite upprörd ut hinner jag notera i backspegeln. Jag lämpar av bilen vid första bästa p-plats som är så nära dörren som möjligt. Lyfter ut vovven och springer mot dörrarna - då kommer den andra bilen körande mot sjukhuset - jag hoppas de såg mig och kanske fattade varför jag hade bråttom....

Väl inne är jag väntad och får komma direkt in och Smulan åker direkt in till Ultraljud... Där står jag och undrar villrådigt vad jag skall ta mig till nu. Uppe på markan tar de ju inte kort och jag har inte ett korvöre i kontanter med. Tack och lov talar de i receptionen om att de tar kort på restaurang Gula Hästen som ligger strax bredvid markan.... Tänka sig, den fanns baske mig inte sist jag var där i hästsammanhang! Jag går dit och äter den godaste om än en smula okoncentrerade lunch jag ätit på länge.......  

 Efter någon timme får jag telefon från veterinären. Blödningen har avstannat, inga problem med kärlen i buken, det var troligen något av de kärl som går i den ytliga muskulaturen som trilskades. Men lilltjejen får stanna över natten för observation. Det känns lite olustigt men tryggt... jag vill inte uppleva en likadan resa igen!

Lördagen åkte husse med och hämtade upp en olycklig liten sheltie. Det kliade och ömmade och tratteländet var bara för jäkligt!!!! Matte var helt värdelös som inte tog av tratten och husse likaså! Men det var bra att komma hem, Sabina och Tingeling hälsade lyckliga på henne och hon gick trött och lade sig tillrätta i sin favoritbädd..... 

Nu - en vecka senare - så är hon ganska OK. På måndag skall vi ta stygnen och just nu sover hon lugnt och trattlöst vid mina fötter. Hon börjar bli sig själv igen och tycker livet är toppen!

Som en positiv eftersläng så fick jag dessutom nyheter från mitt ombud på försäkringsbolaget som trodde att både kastrationen och efterspelet skulle kunna gå mot försäkringen. Kastrationen hade ju trots allt rekommenderats av veterinären så om han bara skrev ett intyg så.... Det vore faktiskt toppen.... Kastration gick på ca 5.500:- och dramatiken efteråt 4.500:-.... inte pengar jag lubbar runt med i fickan, så mycket är klart!

Smula i höstrusk Okt -08

Urfälld Smula i nysnö Nov -08

Smulannytt 29/6-08 

För en månad sedan vi var på återbesök. Veterinären tycket hon hade gjort framsteg. Det är dock för tidigt att säga något säkert eftersom behandlingen vi påbörjade förra gången måste få pågå i minst ett år innan man kan säga något säkert. Rimadyl blir hon enligt honom tvungen att äta till och från hela livet vilket inte känns så muntert för en sån som jag.... jag vet alltför väl vad långvarigt ätande av medicin kan ge för bieffekter. Men alternativet är värre så.....

I slutet av sommaren skall hon även kastreras (jo, det heter så på tikar när man tar bort både livmoder och äggstockar - tar man bara bort livmoder är det en sterilisering) för att hormonsvängningarna hon har nu inverkar så mycket på hennes ledstatus.

I det stora hela känns allt positivt även om jag ibland är orolig för hur hon mår mitt lillhjärta! I dagsläget försöker hon uppfostra familjens nytillskott - lilla Tingeling och gläds åt att Sabina har kommit tillbaka igen! 

Smulannytt våren 2006

Det var verkligen en glädjekänsla när hon kom hem till mig. Jag hade väntat såååå länge. Först måste jag plugga klart, sen var det avslutningsresan till Kina - jag kunde ju inte skaffa hund innan..... Men så föddes hon! Den 28e Februari 2005. En stor tjej med underbar sobelfärg.

Hon är helt enkelt perfekt - underbart temprament, snäll, älskar alla, lättlärd, tillgiven, lättlärd och framåt. Dessutom är hon världens snyggaste! Så det så! 

Tyvärr har väl vägen inte alltid varit helt snubbelfri. Redan när hon var ca 4 månader märkte jag att något inte stod rätt till. Det kom lite väl mycket "knakningar" från famförallt höften men även andra leder. Det blev flera resor fram och tillbaka till Ulltuna utan att något definitivt blev sagt. Av sjukgymnasten fick jag rådet att försiktigt simträna med henne, balansträna och gå långsamt i små backar för att bygga upp hennes muskler. De trodde inte att det rörde sig om HD.....

I höstas fick jag nog och fick äntligen tag en bra veterinär. Jag märkte ju att när jag trodde hon blev bättre kom det bakslag så fort hon löpte. Men hur ont hade on egentligen? Vad var det för fel? Skulle jag fortsätta simträna? Kunde min älskade pärla fortsätta att leva????  

Det var ett nervöst besök med inte enbart goda nyheter... men inte helt hopplösa heller. Smulan har kraftig HD med en luxerad höftled. Men veterinären var glatt överraskad över att hon var så pass smärtfri och hade så stort rörelseomfång. Jag fick rekommendationen att fortsätta träningen som verkade ha gjort underverk, äta Rimadyl och en ny sorts Glucosamin. Återbesök den 29/5 för att ta ställning till hur Rimadylen verkat och om operation kan vara något..... Men han såg ingen anledning till att hon skulle behöva ha ett kortare liv. Tack och Lov! Min ögonsten kommer alltid att vara min ögonsten - även om vi aldrig fick tillfälle att hålla på med Agility. Men nu håller vi oss till LYDILITY! Läs mer under "Träning"!