Det blev en, två, tre Shelties!

När det efter nio års väntan efter att min älskade Kassi rest vidare äntligen blev dags att skaffa en hundkompis igen så funderade jag länge på vad jag skulle ville ha.

Att få tillbaka min gamla hund Kassi gick ju liksom inte, och jag ville gärna ha något en aning mindre, men inte alltför litet. Jag saknade Kassis mjuka, följsamma men ändå glada och påhittiga temperament och min uppmärksamhet föll på Shelties.

Det visade sig vara ett klokt val som jag inte har ångrat en sekund! Efter att ha pratat med alla sheltieägare jag stötte på och varit på besök på en jättetrevlig kennel så fanns det inte längre några tveksamheter. Valet var självklart och snart kom min ögonsten från kennel Eastflash hem till oss: Smulan! Efter Smulan kom Sabina och efter henne dök Tingeling upp! Triss i damer! Ett underbart gäng 

Tidigare Hundkompisar

Till minne av Kassi Kassi var min ständiga följeslagare i nästan 14 år. Hon var min första "egna" hund, en korsning Collie/Border Collie. Hon var otroligt snäll och lättlärd. En underbart glad och följsam vovve som jag fortfarande saknar och hoppas hon har det härligt när hon leker i hundhimlen där det säkert finns mängder av pannkakor och tennisbollar!
Till minne av Dana Familjens vovve som blev drygt 11 år - riktigt gammalt för en Grand Danois. Jag har många minnen av henne under min uppväxt: hur hon nästan puttade mig ur sängen, hur hon försökte sova i snurrfåtöljen, eller åt upp vår middagsmat! Hon var snäll och höll skogens hundgäng i herrans tukt och förmanig så länge det inte dök upp en boxer- eller dobermanntik!
Till minne av Sessan Familjens första hund var en stövare som hette Sessan. Hon blev inte långvarig hos oss eftersom jag i samma veva utvecklade någon form av exem på händerna. Läkarna skrek "Ta bort hunden" i kör och hunden fick flytta.... Sedan dess är jag tveksamt inställd till alla läkare. Jag var förvisso allergisk - men mot de nya tuschpennorna.
Tack för sällskapet Disa! Som liten satt jag hellre i hundkojan när vi besökte släkten... det var roligare att umgås med jakthunden Disa än att höra hur mycket jag vuxit sen sist! Hon gav mig sällskap och trygghet och jag visste att hon gillade mig - utan en massa krångel. Jag minns att jag tyckte synd om henne för att hon fick sitta i löplina vid hundkojan.... sedan dess har jag aldrig själv kunnat tänka mig att ha en hund så.